Tjej med förmodad autism. Perspektiv utifrån?

Ursäkta hur långt det blev, jag försökte att fatta mig kort men det gick ju sådär.

Jag är en 25-årig kvinna som mer eller mindre helt saknar kontaktnät/vänner och är oförmögen att skapa meningsfulla och varaktiga relationer. Jag har varit ensam i stort sett hela mitt liv. Som liten hade jag en bästa vän i några år (andra till femte klass) och i högstadiet umgicks jag med en ganska strulig tjej i ca ett halvår innan vi gled isär pga inkompatibilitet. Utöver det var det i princip ingen som pratade med mig utan jag behandlades som luft och alla mina försök att närma mig klasskompisar och jämnåriga i andra sammanhang var helt fruktlösa. Jag blev inte direkt mobbad, men var totalt utfryst hela resten av grundskolan.

Gymnasiet hoppade jag av då jag även där direkt blev paria. Jag försökte då att skaffa ett jobb men det gick inte så bra utan en examen, så jag läste in gymnasiebetygen på Komvux på egen hand via distanskurser i hopp om att kunna bättra på mitt CV. Detta räckte tyvärr inte, och jag fortsatte att vara arbetslös och isolerad i något år innan jag bestämde mig för att påbörja ett universitetsprogram, både för att träffa folk och förhoppningsvis kunna säkra ett framtida jobb.

Nu sitter jag här, nästan 3 år senare, med en så gott som fullbordad universitetsexamen men fortfarande inte en enda vän eller ens ytliga bekantskaper som möjliggör häng på campus med andra studenter. Jag bjuds aldrig in till något utanför skolan, trots att jag pushat mig själv att gå utanför min comfort zone, och jag har till och med fått höra av några kursare att folk på utbildningen pratat illa om mig (jag vill inte gå in på detaljer, men det rörde sig om att några tjejer beklagat sig på fyllan över att man inte vill jobba med en sådan som mig). Det gjorde fruktansvärt ont att höra då jag verkligen anstränger mig allt jag kan för att vara normal och passa in, och tacken för det är att folk snackar skit om mig bakom min rygg. Att jag är tystlåten, "behöver ett järn" för att våga släppa loss lite och är allmänt introvert är jag van vid att få höra, men att folk faktiskt tycker genuint illa om mig är krossande. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Jag tycker att jag redan gör det mesta rätt; jag utsätter mig för obekväma situationer och pushar mig själv, går en utbildning som till stor del bygger på att utveckla sociala kompetenser och jag gör mitt bästa för att vara inbjudande och positiv. Men ändå förändras ingenting, hur mycket jag än kämpar.

Utöver studierna umgås jag i stort sett bara med min pojkvän och familj. Genom min pojkvän träffar jag ibland också hans vänner, men jag har inte lyckats komma någon av dem särskilt nära. Jag har gjort upprepade försök att bjuda in till parmiddagar och föreslagit aktiviteter (vardagliga grejer som inte borde uppfattas som alltför påfluget, som en fika, shopping, en drink på krogen etc) med min pojkväns kompisars flickvänner, men det rinner allt ut i sanden även om de till en början är positivt inställda. Det är som att de märker av att något inte står riktigt rätt till med mig, och medvetet eller undermedvetet stöter bort mig.

Just nu känner jag mig otroligt vilsen och ganska livstrött. Allt är en sådan uppförsbacke och det sker aldrig någon förändring. Jag är diagnosticerad med både ångestsyndrom och depression, samt förmodad autism som ej utretts. Jag ifrågasätter ifall jag alls kommer att orka och klara av att ha ett heltidsjobb när jag tagit min examen, och jag känner mig djupt bitter och frustrerad över min nuvarande situation. Psykologhjälp och mediciner har inte hjälpt, och allt jag gör på egen hand resulterar i misslyckanden.

En formell autismdiagnos känns som mer av ett hinder än en tillgång då jag inte har en omfattande funktionsnedsättning som kräver boendestöd osv. Något botemedel finns ju inte heller, utan det som finns tillgängligt om jag får en diagnos är den typen av mediciner jag redan provat.

Vad gör man? Kommer livet alltid att vara så här för sådana som mig? Och är det verkligen så att folk i allmänhet uppfattar oss som är på skalan som obehagliga/frånstötande/provocerande?

Det känns nämligen som att min blotta existens gör folk illa till mods, som om jag är så onaturlig och fel att man inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till mig. Jag försöker att maskera så gott jag kan, men kanske är det också fel. Det kanske märks, hur påklistrat och fake det är. Jag vet inte.